Publicerat för musicstage.se
Amerikanska Matthew E. White gör 70-talsdoftande, soulinspirerard, soft rock. Perfekt att lyssna på en sommardag som denna. Tänk er att lägga er i gräset och låta era barfota fötter gräva sig in mellan grässtråna medan ni låter er inspireras av denna hipstergospel som White och hans band levererar.
Jag fick Big Inner, Matthew E. Whites debutalbum, skickad till mig av en vän på Spotify för ett tag sedan. Jag får så mycket musik skickad till mig, men Big Inner och speciellt låten Big Love fastnade jag direkt för. White har precis trätt in i 30-årsåldern, men platsar bra bland gubbarna som var stora på 70-talet, såsom Dr. John, J.J. Cale, Stealers Wheel, Steely Dan och så vidare. (För övrigt om ni lyssnar på albumet och ni tycker att texten till Will you love me verkar bekant så är det för att han har snott några rader från den klassiska Many rivers to cross.)
Den här jazziga rocken är väldigt tillbakalutad, nästan lite väl tillbakalutad för att hålla mitt intresse upp under spelningen. De lugnare låtarna känns för släpiga och gör mig sömnig där jag står i publiken. Big Love och några av de andra mer svängiga låtarna är däremot väldigt härliga och får min kropp att svänga i takt, samt drar med sig hela publiken som stöttar bandet med handklapp. Ibland får vi se lite synkroniserad dans av White och hans basist. Tänk er ZZ Top, fast med lite mer hipsterskägg än truckerskägg.
Som komplement till sitt vanliga kompband har White även en brassektion från Köpenhamn med sig. Brassektionen består av trumpet, saxofon och trombon. Jag älskar detta! Det är som extra krydda på moset.
Det är inte bara Whites musik som är tillbakalutad, hela hans personlighet och närvaro verkar vara i samklang med musiken. Han gillar att ha långa mellansnack. Vi får bland annat höra två av hans "Danmarkhistorier". Först om hans barndoms kärlek till fotbollen och den danske målvaken Peter Schmeichel. Därefter om hur ett av hans mest gillade foton på instagram, är ett foto över danska albumlistan när de ligger tvåa med Big Inner, näst efter Justin Bieber, vilket är sjukt imponerande.
Nåväl, mitt helhetsintryck av den här spelningen är relativt god. Några låtar var lite sömniga, medan andra var svängiga, men avslutningen var helt klart bäst. Sista låten är hipstergospeln Brazos med den upprepande texten "Jesus Christ is our lord. Jesus Christ is our friend." Låten får en extra lång flummig, utflippad och "storskalig" avslutning, ackompanjerad av en jublande publik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar