Publicerat för musicstage.se
Bandet går på scenen. Allt vi hör är slammer, dist och stämmande av gitarrer i flera minuter innan de drar igång. Londonbaserade Savages spelar mörk postpunk á la anno 1980-någonting. Det känns som om många vill dra paralleller till Joy Division, men jag tycker det här är både mörkare, hårdare och mer atmosfäriskt, men visst finns där en Joy Division-anda i det.
Jag älskar deras framtoning och utstrålning. De lyckas hålla sin musik både mörkt suggestiv och nästan lite deprimerande, men med en intensitet som gör den allt annat än tråkig. Sjukt snygga är de också! Jag vill både vara dem och ha dem på samma gång.
Vi får höra låtar som singeln Husbands och dess B-sida Flying to Berlin, samt min favoritlåt, She Will, från debutskivan som släpptes tidigare i år. Under de mer röjiga och stökiga låtarna kan man verkligen inte alls skylla på bandet när man inte riktigt ser motsvarande reaktion i publiken. Kan det vara att publikens medelålder verkar vara betydligt högre än på festivalen överlag?
Bandet går in i ett inferno av suggestiv dist och gitarrslamrande. Som i en orgasm släpper de ut hela arsenalet på en gång. Det är så jag lämnar dem för att dra till nästa konsert.
Nu har jag försökt skriva en hel recension utan att en enda gång nämna att det här är ett "tjejband" med fyra kvinnliga medlemmar. Och ändå känns det som en grej som måste nämnas eftersom det fortfarande är så ovanligt. Det är ju inte klokt. Det här är ett asgrymt rockband! Skit samma vilket kön de har. Hädanefter kommer jag aldrig mer någonsin understryka en sådan här meningslös sak.
Foto: Camilla Svedén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar