Publicerat för musicstage.se
Mina ögon spärrades upp och mina öron spetsades när jag såg klippet om The Bots på Roskildes bandrelease. Vad är det här? Jag måste höra mer! Musiken är inte speciellt nyskapande, men de har helt enkelt bara det där speciella som man inte kan sätta fingret på. Trummor och gitarr. Enkla låtar. Men ändå på något sätt så fruktansvärt bra.
Detta amerikanska punkband består av två unga bröder, 16 och 20 år gamla nu. Men tro inte för den delen att de är nya inom den här branschen. Redan 2009, innan någon av dem kommit i målbrottet, släppte de sitt första album. Efter målbrottet har de sedan släppt två singlar, Black and White Lights och Ladies & Gentlemen, men ett nytt fullängdsalbum är också på väg.
The Bots är sista akten ut på Pavlion Stage. Det är fullt ös redan från början! Här är det inget fel på varken vilja eller energi, även om det stundtals låter mycket oslipat. Det är tungt som attan, Jimi Hendrix-tungt. Jag förstår inte varför det är så fascinerande ibland, för det är egentligen inte speciellt skickligt. Det är bra, men jag har definitivt hört bättre. Ändå står jag där tillsammans med många hundra främlingar och jublar och visslar efter varje låt. Northern Lights är förvisso en riktigt bra låt.
Mellan låtarna är det mycket skitsnack bröderna emellan. Här märks det mer än någonsin hur unga de är, men det är samtidigt både charmigt, roligt och oemotståndligt. De har en enorm ungdomlig energi som är underbar att se. Det är mycket pillande och stämmande med instrumenten också mellan låtarna. Jag vet inte vad det innebär egentligen, men det är något jag lade märke till.
Roliga hattar och peruker och annat kastas upp på scenen och de använder sig gärna av detta. Saker kastas ut i publiken också och det hälls en massa vatten över publiken. Vid ett tillfälle lyckas de, med enkelhet egentligen, övertyga publiken att göra en "wall of death" till en av deras låtar, vilket de är enormt nöjda att de lyckades med!
Hela spelningen känns smått oplanerad och det känns i sin tur på sätt och vis befriande. De gör verkligen precis vad de känner för. Det må vara rufft och oslipat, men hur kan man inte bli fascinerad av de här unga pojkarna? De är på något sätt ändå asgrymma och sjukt coola!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar