Publicerat för musicstage.se
Medan Metallica slamrar på som mest och skickar iväg pyroteknik som låter som bomber, springer jag allt vad jag kan från Presscenter till Arena för att hinna till Sigur Rós spelning. Jag har aldrig haft så skyhöga förväntningar på någon spelning någonsin tidigare som den här. Jag har inte ens brytt mig om att försöka dra ner på mina förväntningar. Jag bara vet att det här kommer bli precis så vackert som jag hoppats på.
Senaste skivan Kveikur har jag lyssnat otröttligt mycket på. Det är ingen tvekan om att det är min favoritskiva med Sigur Rós. Det är också de nya låtarna, speciellt Brennisteinn, som får mig att bli alldeles varm och pirrig inombords. Jag sjunger med ibland. Inte för att jag kan texterna. Deras långa, utdragna ord, gör dem även för en islänning svåra att förstå, då det mer liknar synthslingor än sång. Det här är musik att bara vara till.
Sigur Rós musik vistas i ett kargt drömlandskap där snön glittrar och solen värmer, där det melodiska och atmosfäriska samsas med det hårda och slamrande. Jag vill bara bada i det och bli ett med de stadiga hjärtslagen i Glósóli. Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Det här är precis så där magiskt och mysigt som jag hoppades på.
De avslutar på klassiskt vis med den obetitlade låten som oftast bara nämns som Untitled #8 eller Sigur 8. Den här tolv minuter långa låten byggs sakta upp med ökande takt och intensitet till ett lysande inferno av sprakande gitarrspel och falsettsång som svävar ovanpå. Efter urladdingen utrbryter ett öronbedövande jubel från publiken. Det är ingen hejd på de hjärtevärmande hyllningarna som pågår i flera minuter efteråt. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det nu. Vackrare än så här blir det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar