Publicerat för musicstage.se
Yes! Äntligen har jag kommit till kvällens höjdpunkt! Eller? Jake Bugg är verkligen en av de där akterna på årets festival som jag sett mycket framemot. Kanske var mina förväntningar en aning höga, för det här kändes mest som en standardspelning rakt upp och ner.
När jag först hörde talas om Jake Bugg hann jag bara höra två takter av Lightning Bolt innan jag var helt såld! Den unge Jake Bugg är född 1994 och har verkligen äckligt stor talang. En ung Bob Dylan har han kallats. Själv associerar jag mycket till britpopen och bröderna Gallagher på 90-talet, och även The Beatles för den delen. Alla dessa tydliga influenser gör dock ändå inte Jake Bugg till en kopia. Hans låtskrivartalang gör honom till en intressant och unik artist, som det är svårt att värja sig mot.
Svårt att värja sig mot på skiva det vill säga. Än så länge har han nog inte upptäckt hur det här ska levereras live inför tusentals människor. Det är endast stundtals under de lite mer ösiga låtarna som jag får någon sorts känsla alls för vad Jake Bugg har för potential. Låten Seen It All är helt klart min favorit från den självbetitlade debutskivan som kom ut förra året och låten får min kropp att ofrivilligt röra lite på sig.
Under balladerna såsom Country Song står Jake Bugg ensam på scen med sin gitarr. Jag vill tycka att det är fint och mysigt, men jag tycker dessvärre mest att det känns sömnigt. Som näst sista låt hör vi en cover på vad han säger är hans favoritlåt - Neil Youngs My My, Hey Hey. Det är en enkel cover, inget speciellt med det, förutom att det är en låt som alla kan sjunga med i. Avslutar gör han med Lightning Bolt.
Besvikelsen finns lite där i mitt hjärta. Det här hade kunnat vara så mycket bättre, men Bugg är så ung. Han har många år framför sig att finslipa på sina liveframträdanden. Det här kan bara bli bättre, det är så jag väljer att se det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar