Det amerikanska indierockbandet Deerhunter beskriver själva sin musik som ”ambient punk” och det är nog en ganska bra beskrivning. Deras inåtvända personligheter hjälper dem dock inte att leverera den här musiken, som istället ofta blir monotont och sömnigt, men som visst ändå har en del ljusa stunder.
Deerhunter är ett sådant där band som har
funnits i min periferi ganska länge nu. Jag har känt till dem, folk i
min vänskapskrets har lyssnat på dem och jag har försökt att ge dem en
chans, men det har känts för svårt för mig. Nu ger jag dem min slutliga
chans här på Roskilde. Jag är, måste jag medge, ganska skeptisk. Och
kanske är det en av anledningarna till varför jag inte alls kan ta det
till mig överhuvudtaget under första halvan av konserten. Jag måste till
och med sätta mig ner, för jag håller på att somna ståendes. Jag känner
inget som helst engagemang från bandet. Ändå är det musik som jag borde
gilla. Det bygger mycket på indierocken som man känner igen från
90-talet, blandat med lite shoegaze och neo-psykedelia. Potentialenn
finns där helt klart, men det känns svårt när frontmannen Bradford Cox
är så introvert som han är.
Men sedan börjar det sakta hända något. Första gången jag tittar upp är när de dedikerar låten Desire Lines till det fria Christiania i Danmark. Andra gången jag tittar upp, denna gången lite längre är under Rainwater Cassette Exchange,
som har en skön atmosfär och en stadig trumma som manar mig att ge dem
en ny chans. Det tog mer än halva konserten för att det skulle hända,
men de lyckas faktiskt få till något som känns ganska drömlikt och
väldigt behagligt. I sina bästa stunder är det nästan lite Sigur Rós
över det, kryddat med Pink Floyd-gitarrslingor. Men i de värsta
stunderna är det fortfarande så monotont att jag nästan somnar. De hade
några ljusa stunder, men som helhet var det tyvärr ett sömnpiller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar