Future Islands är ett amerikanskt synthpopband, vars musik är lika romantisk som Morrisseys, men med en dansant disco-injektion. Dans och kärlek i ett paket. Det här är en spelning där det är mycket uppenbart att bandet har väldigt roligt på scen, och hur kan de inte ha det med en sådan kärleksfull stämning som publiken bidrar med.
Klockan är efter midnatt och Avalon-tältet är fullkomligt packat till bristningsgränsen. Hur kommer detta sig? Jag har aldrig hört talas om bandet innan förrän jag läste om dem i festivalprogrammet. Men uppenbarligen är det fler än jag som har fått en gott förstaintryck av bandet. När bandet tar ton och Samuel T. Herring, bandets karismatiska sångare, kliver ut, ja då når jublet från den här folksamlingen nya nivåer.
Det blir mycket fokus på Herring och det är lätt att tro att detta är ett enmansband, men Herring har också en sådan unik utstrålning och ett sätt att röra på sig på scenen som endast har sin motsvarighet i någon som Iggy Pop möjligtvis. Han är i ständig rörelse, ålar sig och gör karatesparkar. Det är bisarrt på något vis, men helt hypnotiserande. Hans röst är också helt fantastisk. Han skiftar helt obehindrat mellan två olika röstlägen där det ena är den där lite nasala Morrissey-stilen, medan den andra är mer av en black-metal-grymtning. Det låter underligt, men det fungerar.
Låtskatten som Future Islands bär på är mycket stark. Jag gillar verkligen alla låtar jag hör ikväll, den ena är bara bättre än den andra. De börjar starkt, men lyckas ändå öka intensiteten under konserten. Ska jag välja ut några godbitar så blir det nog de avslutande låtarna Seasons (Waiting On You) och Spirit, som båda kommer från deras senaste album, som lite kaxigt har döpts till Singles. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att avsluta den här kvällen på. Jag dansar iväg i natten med ett stort leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar