Det är inget snack om att Stevie Wonder
antagligen har tagit med sig ett av de mest proffsiga banden som
någonsin spelat på Orange Stage. Det här är verkligen crème de la crème
av musiker inom populärmusiken. Stevie själv må vara nära pensionsålder,
men han sjunger fortfarande lika mäktigt som han gjorde under sin
storhetstid.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Det här har varit en stor dröm för mig att se Stevie Wonder live. Little
Stevie är en artist som alltid varit sig själv på scen. Han har aldrig
försökt vara någon annan eller som nu på äldre dagar har han inte
försökt visa sig yngre än vad han är. Detta tillsammans med han enorma
musikaliska talang gör honom fortfarande till en av världens bästa
entertainers, enligt mig.
Hela hans framförande är rörande varmt.
Han får med lätthet hela publiken att sjunga med honom och även ”sjunga
upp” med honom när han kände att rösten behövde det. Humorn finns där
också, vilket jag inte väntade mig, men jag har ett ständigt leende på
läpparna under hela konserten och jag sjunger sönder rösten lite när jag
skrålar med i de välkända texterna. Det är helt otroligt hur han
fortfarande kan nå de där höga tonerna, när jag själv knappt kan.
Det finns många höjdpunkter. Han kör en
mycket välkänd repertoar, som ändå inte blir tråkig på något vis. Även
balladerna, som jag annars inte lyssnar speciellt mycket på, levererar
han hur bra som helst. Men bäst är det när vi får höra funkiga rytmer
med mycket blås. Master Blaster (Jammin'), Higher Ground, och Superstitious är helt suveräna. Vi får även en enastående cover The Beatles Daytripper. Men mina tre favoriter får nog ändå bli Sir Duke, Living For The City och Do I Do. Under Do I Do får jag nog någon sort religiös upplevelse. Jag fullkomligt älskar den där låten, det är så himla fint. Jag kan dö lycklig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar