Publicerat för musicstage.se
Solen är stekhet, men Manu Chaos skarytmer känns endast lite ljumna
trots bandets stora entusiasm. I fållorna framför Orangea scenen är det
fullt ös, men den känslan lyckas inte nå ut till hela publiken.
Samtidigt, om detta inte är sommar- och festivalmusik så jag vet jag
inte vad.
På avstånd hör jag polissirener, men det är inget att oroa sig för,
det är bara Manu Chao som har börjat punkslamra på Roskildes största
scen. När jag tar mig genom folkhavet handlar det inte så mycket om att
tränga sig som att behöva kliva över folk som sover i högar på marken,
om det beror på för mycket öl eller för mycket sol, det vet jag inte.
Hela känslan är ganska lamslagen, men när jag tittar upp mot de stora
videoskärmarna ser jag en studsande Manu Chao med det största leendet
man kan ha. Punkslamret avtar strax och går över i ett långsammare
skalunk. Höfterna rör på sig ofrivilligt och visst är det enstaka
människor som står och dansar på stället här och där, men det är framme i
fållorna som den riktiga festen är.
Ingen hade kunnat vara mer pepp än Manu Chao själv. Han och hans band
La Ventura öser på av bara den. Det är betydligt mer skramligt och
punkigt live än vad jag väntade mig, och jag gillar det, men ändå tycker
jag att det är något som fattas. Det här kommer inte att bli en konsert
att minnas. Det här känns mer som en festivallmysgrej, ligga i gräset i
solen med en öl i handen och snacka med sin granne. Och det är väl i
och för sig inget fel i det.
Jag är lite förvånad över hur få låtar jag känner igen i repertoaren. Men La Primavera känner vi väl alla igen i alla fall, och mitt i låten kommer en avstickare där vi plötsligt får höra några toner av Me gustas tu. Favoriten för mig dock är den gamla Mano Negra-låten King Kong Five,
som här spelas i en modernare och mycket ösigare version. Men överlag
är det mest lite smågung som gäller och den där riktiga partykänslan som
jag hade hoppats på uteblev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar