The Men på Roskilde Festival, 2014-07-05

Publicerat för musicstage.se 

De här Männen från Brooklyn, New York, gjorde mig väldigt besviken och förvirrad. Det här är nog enda gången jag har gått från en konsert på Roskilde och varit så här fruktansvärt besviken. Jag menar, det är en sak om man känner att ”det här är inte för mig” eller ”jag blir uttråkad av det här”, men The Mens spelning var bara så dålig att jag hade lust att gå därifrån och inte se mig om igen.

Annonsören på Pavilion-scenen har blivit ombedd av bandet att presentera dem på följande vis innan de kliver på: ”We used to be funk, but now we're punk as funk.”. För det första, vad menar de med det egentligen? För det andra, det var inget funkigt med den här spelningen överhuvudtaget. Jag känner mig smått förvirrad då jag väntade mig att se ett punkband med americana-influenser, för det var ungefär så de hade beskrivits i programmet. Jag inser nu i efterhand när jag lyssnar på deras skivor att jovisst, de gamla skivorna har en del element av punk i sig, medan den senaste skivan, som de kaxigt döpt till Tomorrow's Hits, visst har en del element av americana i sig. Men live låter det hela mer som klassisk amerikansk rock från 70-talet, vilket jag i och för sig inte har något emot. Det är mest lite förbryllande hur de väljer att framställa sig själva. 

Det värsta av allt är ändå att det är så sjukt otajt hela tiden. Efter att jag först lagt märke till det så kan jag inte sluta höra det. Jag funderar på om deras medhörning är kass, men varför gör de ingenting åt det i så fall? Mark Perro, som är den som oftast sjunger på låtarna, sjunger hela tiden på gränsen till falskt och det är lite väl mycket för att jag ska kunna ignorera det. Det mest positiva jag kan komma på är att de nog har den gladaste trummis jag någonsin sett. Rich Samis sitter med ett ständigt stort leende på läpparna bakom sitt trumset och det är i alla fall trevligt att se att de har kul på scen. Själv känner jag mest för att gå och lägga mig. Ingen låt fastnar speciellt för mig. Det mesta är ett evigt, ointressant malande. Tack och hej, vi ses inte igen.